Ulf Aipel

Ärleflugsnappare (Rhipidura leucophrys) är en tätting som förekommer i Australien, Nya Guinea, Salomonöarna, Bismarckarkipelagen och i östra Indonesien. Den är en vanlig och välkänd fågel över stora delar av sitt utbredningsområde där den lever i de flesta typer av biotoper förutom tät skog. Den är 19.0–21.5 cm lång och har en kontrasterande fjäderdräkt med nästan helt svart ovansida och vit undersida. Könen är lika. Det finns tre erkända underarter: leucophrys som förekommer i centrala och södra Australien, den mindre picata i norra Australien, och den större melaleuca i området kring Nya Guinea. Den är inte nära besläktad med vare sig ärlorna eller flugsnapparna utan är den största arten inom familjen solfjäderstjärtar (Rhipiduridae) som tillsammans med bland andra kråkfåglar, drongoer och paradisfåglar bildar en grupp bland tättingarna.

Ärleflugsnapparen är en insektsätare som födosöker i öppna habitat, likt flugsnapparna, och dess trivialnamn härstammar ifrån denna vana tillsammans med att den vaggar på stjärten, likt en ärla, när den födosöker på marken. Den är aggressiv och revirhävdande och mobbar mycket större fåglar som kookaburra och kilstjärtsörn. Arten har anpassat sig väl till människans landskap och den är en vanlig fågel på stadens gräsmattor, i parker och trädgårdar. Ärleflugsnapparen är vanligt förekommande inom aboriginernas folklore över hela Australien, bland annat som fågeln som bringade dåliga nyheter eller som stal hemligheter.

Ärleflugsnapparen är den största arten bland solfjäderstjärtarna och en adult individ av nominatformen mäter 19 till 21.5 cm och väger 17–24 gram. Den har en proportionellt lång spatelformad stjärt, 10&ndash-11 cm lång, som kan bredas ut likt en solfjäder. Den fina spetsiga näbben mäter 1.64–1.93 cm, och har en liten nedåtböjd spets. Denna art har längre ben än andra solfjäderstjärtar, vilket kan vara en anpassning för att födosöka på marken. Könen har liknande fjäderdräkt där huvud, strupe, övre delen av bröstet, vingar och stjärt är svarta medan underdelen är vit. Den har även tydliga vita ögonbrynsstreck och ett mer otydligt vitt mustaschstreck. Näbben och benen är svarta och dess iris är mörkbrun. Efter den postjuvenila ruggningen kan ickeadulta fåglar under första levnadsåret ha ljusare vingspetsar, medan juvenila individer har mörkare fjäderdräkt, med brunaktiga ovansida, med ljusbruna inslag på huvud och bröst. Underarterna har liknande fjäderdräkter men skiljer sig främst åt i storlek och vinglängd.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor dagrovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken är en av Europas talrikaste dagrovfågel.

Tornfalken var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet.

Arten ingår i en klad av tornfalkar med svarta mustaschstreck, vilket är ett kännetecken som inte förekom hos de mer ursprungliga tornfalkarna. De verkar ha spridits sig under under Gelasian (sen pliocen eller tidig pleistocen) ungefär 2.5-2 miljoner år sedan, med ursprung i tropiska Östafrika, vilket analyser baserade på den mitokondriella genen för enzymet cytokrom b indikerar tillsammans med biogeografiska överväganden. Den närmsta släktingen som förekommer idag är australisk tornfalk (Falco cenchroides) som mer stor sannolikhet härstammar från tornfalkar (F. tinnunculus) som för mindre än en miljon år sedan började anpassa sig efter de lokala förhållanden som rådde. Rödfalk (F. naumanni) som mycket starkt påminner om en mindre tornfalk, men som saknar svarta partier på ovansidan förutom på vingarna och stjärten, är förmodligen inte alls nära besläktad med dagens tornfalkar, och den amerikanska sparvfalken verkar inte ens vara en “äkta” tornfalk.(Groombridge et al. 2002). Båda dessa arter har som adulta hanar mycket grått på sina vingar vilket inte förekommer över huvud taget hos tornfalk och dess närmsta släktingar, utan är istället ett typiskt kännetecken för andra falkar.

Man erkänner ett tiotal underarter. Taxonet rupicolus kan vara en distinkt art med ett släktskap med australisk tornfalk och dess släktskap med andra afrikanska och sydasiatiska taxa kräver mer studier. Taxonen neglectus och alexandri behandlas oftast som underarter till tornfalken men behandlas som arter av Hazevoet (1995) och av Sibley (1996).

Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhök. Längd och vingspann varierar beroende på underart och individ, hos den europeiska nominatformen F. t. tinnunculus når hanarna i genomsnitt en längd på 34,5 centimeter och honorna mäter 36 centimeter. Hanens vingspann är i genomsnitt knappt 75 centimeter och hos den något större honan 76 centimeter.

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna mer gråa. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband.

Den adulta hanen har grått huvud och en grå ofläckad övergump och stjärt. Den adulta honan har rostbrunt huvud, grå vattrad övergump och en stjärt som är längsstreckad med svart och rostbrunt. Undersidan av stjärten är också längsstreckad i svart. Juvenila fåglar är lika honorna men är mer gulröda på ovansidan, har bredare, diffusare mörka streck på bröstet och fjäderspetsarna på de övre vingtäckarna har en ljus bård.

De flesta underarter skiljer sig lite åt. Hanarna bland underarterna i tropiska Afrika har mindre grått i sin fjäderdräkt.

När tornfalken sträcker känns den igen på snabba, något raska vingslag. Vid medvind kan den också glidflyga.

Tornfalkens vanligaste läte är en snabb, gäll ramsa som utgör varningsläte: ki-ki-ki-ki. Detta liknar lärkfalk och stenfalk men är för det mesta kortare. Ungfåglarna och honan tigger med ett drillande kirrl, kirrl som upprepas ett antal gånger. Den är ofta väldigt högljudd under häckningstiden.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Gråsparv (Passer domesticus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar (Passeridae). Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer. Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta av gemene man. Tidigare klassificerades gråsparven till familjen vävare (se i övrigt under rubriken “Taxonomi” nedan).

Gråsparven är en kraftig och något undersätsig tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken. Gråsparven utmärks särskilt av sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Gråsparven är ungefär 14-16 centimeter lång från näbb till stjärt. Vingarna är 71-82 millimeter långa och vingspannet är 21-26 cm. Den väger ungefär 30 gram och båda könen är ungefär lika stora. Deras fjäderdräktsmönster skiljer sig dock tydligt åt och i motsats till pilfinken kan könen lätt urskiljas. Hanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan. Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen framträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ryggsidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.

Gråsparvshona

Äldre bounge

Honan är oansenligare än hanen och mattare brunt, men mycket fint, tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med beigegrått bröst och gråbrunt huvud och saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framför allt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.

I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan de bakre vingbandet endast är antytt. I stadscentrum och industriområden är fjäderdräkten oftast mycket mindre kontrastrik, till följd av miljöförstöring. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.

Ungfåglar ser ut som honor. De är endast något ljusare och gulare färgade. De förblir igenkännliga på den gulaktiga näbbvalken ännu några dagar efter att de blivit flygga.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

(Hirundinidae) är en familj i ordningen tättingar med ungefär 75 arter.

Det mest karaktäristiska med svalorna är deras form som bara kan förväxlas med seglare, som de dock inte har något släktskap med. Deras färgskala går främst i mörka toner som svart, mörkblått och mörkgrönt, men även i gråa och bruna nyanser med kontrastrika inslag av vitt och rött. Svalornas klor är mycket korta och svaga, på främre sidan till större delen täckta av flera skilda plåtar. Näbben är tunn, bred, platt, kluven ända upp under ögonen och i spetsen lätt nedböjd, med en inskärning bakom spetsen. Handpennorna som är nio till antalet (ibland förekommer dock ett rudiment till en tionde) är mycket starkt förlängda och hoplagda omkring tio gånger längre än tarsen, som är kort, varför svalorna går med en viss svårighet. Stjärten är kluven och bildas av tolv pennor.

Svalor förekommer över alla delar av jorden med undantag av Nya Zeeland, Arktis och Antarktis. I alla tempererade områden är de flyttfåglar.

De är sociala och tillbringar stor tid med att flygande i hög hastighet fånga insekter, som de jagar med uppspärrad näbb. När svalor vilar sitter de på tak, stenar och andra upphöjda ställen; på marken sätter de sig endast undantagsvis.

De flesta arter häckar kolonivis. I Sverige häckar de tre arterna ladusvala, backsvala och hussvala, representanter för de tre olika släktena Hirundo, Riparia och Delichon.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Pelikaner (Pelecanidae) är en familj inom ordningen pelikanfåglar i klassen fåglar. Familjen omfattar det enda släktet Pelecanus med cirka åtta arter.

Pelikanerna kan delas upp i två undergrupper: De som mestadels är helvita och som häckar direkt på marken, och de med grå eller brun fjäderdräkt som häckar i träd eller på klippor. Familjens indelning i arter och underarter är under diskussion. Exempelvis behandlades tidigare taxonet roseus, ibland kallad rosenpelikan och som återfinns i Kina och andra länder i Östasien, som en egen art men anses numera vara en underart av den vanliga vita pelikanen (Pelecanus onocrotatus roseus). Ibland behandlas sydlig brun pelikan (Pelecanus thagus) som en underart till brun pelikan (Pelecanus occidentalis).

Pelikaner har en säregen näbb med ett slags säck i undernäbben. Detta är deras främsta kännetecken. Säcken är utspänd och stängs med övernäbben, som i stället är tunn och platt.

Kroppen är klumpig och stor, men halsen smäcker och välvd. Strupen och ögonpartiet är naket, men fjäderdräkten i övrigt riklig och tät och ganska yvig. Honor och hannar är tämligen lika varandra.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Kungsörn (Aquila chrysaetos) är en av de mest välkända rovfåglarna som förekommer på norra halvklotet. Som alla örnar tillhör den familjen Accipitridae.

Tidigare fanns kungsörnen över hela Holarktis, men har idag försvunnit från flertalet av de mer tätbefolkade områdena. Trots att den lokalt är utdöd på flera platser så är den förhållandevis vitt spridd och förekommer i Eurasien, Nordamerika och delar av Afrika. Den saknas helt i ökenområden och den arktiska zonen.

Kungsörnen brukar delas in i sex underarter:

• Aquila chrysaetos chrysaetos som förekommer i Sverige och är nominatformen återfinns även i Norge (som har den största kungsörnsstammen av denna underart med 700-1100 par), Finland (350 par), Polen, Estland, Lettland (tillsammans färre än 100 par) samt Skottland (drygt 400 par). Den svenska stammen har knappt 500 etablerade par, den totala europeiska stammen är således färre än 5000 par.
• Aquila chrysaetos homeyeri är den andra underarten som häckar i Europa och den återfinns på den Iberiska halvön med cirka 1200 par.
• Aquila chrysaetos canadensis, häckar i Nordamerika
• Aquila chrysaetos japonica, häckar i Japan
• Aquila chrysaetos daphanea, häckar i Ryssland

I Sverige förekommer den företrädesvis i Norrlands inland, på Gotland och i Uppland och Skåne. 65% av fåglarna återfinns i Västerbottens och Norrbottens län. Det finns färre än 700 revir i Sverige. På senare tid har örnen långsamt återetablerat sig framförallt ut mot Norrlandskusten och finns nu i hela Norrland utom allra närmast kusten. Samtidigt har fjällbeståndet minskat något.

Adulta kungsörnar varierar kraftigt i storlek och vissa tillhör de största örnarna inom släktet Aquila. Merparten av underarterna är mellan 65 – 100 cm, med ett vingspann på 150 – 240 cm, och väger 2,5 – 7 kg. Den minsta underarten är A. c. japonica och A. c. daphanea är den som i genomsnitt är störst. Dock förekommer det att individer av A. c. canadensis kan bli större än medel och den största uppmätta kungsörnen var av detta taxa och vägde 9 kg och mätte 102 cm. som med många arter inom Accipitriformes, så är honor mycket större än hanar och kungsörnshonorna väger i genomsnitt en fjärdedel- till en tredjedel så mycket som hanarna.

Kungsörnen anlägger adult fjäderdräkt under det femte året. Fjäderdräkten hos den adulta fågeln varierar från svartbrun till mörkt brun med en guldbrun hjässa och nacke. De övre vingtäckarna är ljusare medan vingpennorna är i det närmaste svarta. Även ovansidan av stjärtfjädrarna är ljusare närmast stjärtbasen med en otydlig mörk bandning. Juvenila och subadulta fåglar är mer jämnbruna men har istället en mer kontrastrik vingundersida och stjärt. I alla fjäderdräkter uppvisar undersidan av stjärten en vit bas i kontrast till de svarta stjärtfjäderspetsarna. Denna vita stjärtbas är större hos de subadulta fåglarna. På samma sätt är det med den vita fläck som subadulta fåglar har vid karpalleden och som långsamt bli mindre för varje ruggning.

I förhållande till havsörnen är den något mindre, har avrundad stjärt mot havsörnens spetsiga och den har ar fjäderklädda tarser, vilket havsörnen saknar.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) är en tätting som tillhör familjen gärdsmygar.

Gärdsmygen har en långsträckt, tunn och hoptryckt näbb. Näsborrarna är avlånga och täckta av en välvd hinna. Vingarna är korta, kupiga och rundade. Stjärten, som bärs upprätt, är kort och rundad. Benen är långa. Ovansidan är mörkt rödbrun, med smala, svartaktiga tvärlinjer på ryggen och övergumpen. Över ögat går ett vitaktigt streck. Strupen och bröstet är vitaktiga, stötande i askblått. Magen och undergumpen rostbrunaktiga, med svarta tvärstreck. Handpennorna är mörkbruna med en rad av ljusa fläckar i ytterfanet. Längd 104-116 mm, vingspann 13-17 cm. Vikten kan uppgå till 14 gram.

Gärdsmygen sjunger både på sommaren och på vintern och har en ganska stark stämma.

Gärdsmygar förekommer i nästan hela Europa. De flesta flyttar årligen söderut. Några stannar kvar, men gör under vintern långa strövtåg.

Gärdsmygen häckar tämligen allmänt i södra halvan av Sverige och kan påträffas upp till Jämtland. Näst kungsfågeln är gärdsmygen den minsta av fåglarna i Sverige.

Gärdsmygen vistas på sådana ställen där den har lätt att gömma sig, till exempel i häckar, rishögar, busksnår, hål och liknande.

Den bygger sitt bo mycket noggrant. Det är stort, till formen klotrunt, utvändigt tillverkat av grön mossa, invändigt klätt med fjäder, ull och hår och på sidan försett med en rund öppning, lagom stor för fågeln att komma in och ut.

Gärdsmygen lever av insekter, bär (på hösten) och kött (vintertid). Trots att gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan den inte klättra. Den är tämligen orädd.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarfågel inom familjen strandskator och en karaktärsfågel för kusterna runt om i Europa. Den största koncentrationen av strandskata i Europa finns i Vadehavet vid Nordsjön och i angränsande landregioner.

Strandskatan är en stor och kompakt vadare med en längd på 39 till 45 cm, varav näbben är 6 till 9 cm och den har ett vingspann på 72-83 cm. Den är i huvudsak vit undertill och svart på ovansidan. Den har en lång röd näbb, rosafärgade ben och röda ögon. Honor och hanar är lika, förutom att honans näbb i genomsnitt är något längre.

Juvenila fåglar har mer gråaktig rosafärgade ben och en mer brunaktig mantel och näbbspetsen är mörk. De har vita fläckar på strupen och på halsens sidor. Den första sommaren har strandskatan en vit halskrage och näbbspetsen är mörk. De adulta fåglarna har också denna vita halskrage men saknar den mörka näbbspetsen.

Kännetecknande för strandskatan när den flyger är, förutom den vita nedre delen av ryggen, de breda vita vingbanden på ovansidan vingen och den breda svarta kanten på stjärten.

Strandskator är ljudliga fåglar. Strandskatans sammanhållningsläte är ett gällt och högröstat “kubik, kubik, kubik“. Varningslätet ett skarpt upprepat “plitt plitt pli-pli-pli“. Under häckningstiden hörs även ett högt drillande läte. När de försvarar sitt revir går de emot den främmande fågeln med nedåtriktat huvud och lite öppnad näbb, samtidigt som de utstöter ett högt läte.

Arten är den mest spridda av strandskatorna och häckar i västra Europa, centrala Eurasien samt på nordöstra Asiens kuster.

Häckningsområden

Man skiljer på tre underarter som har olika häckningsområden:

• Haematopus ostralegus ostralegus, nominatformen, häckar vid nästan alla europeiska kuster från Island till Medelhavet och framför allt vid Nordatlantens kuster. I Östersjön är den däremot inte lika vanlig. I Tyskland häckar arten från kusten längs de större floderna långt in i landet. Andra länder med häckningsplatser i inlandet är Skottland, Irland, Nederländerna, Ryssland och Turkiet.
• Haematopus ostralegus lingipes häckar i Mindre Asien, västra Sibirien och sydliga delar av centrala Ryssland.
• Haematopus ostralegus osculans häckar i Kamtjatka, i Kina och på Koreahalvöns västkust. Där finns den särskilt i Saemangeumhavet.

Övervintringsområde

Strandskator är huvudsakligen flyttfåglar, men några av de västeuropeiska individerna stannar i sina häckningsområden eller flyttar bara kortare distanser. Många av de strandskator som på vintern påträffas i sydvästra England är individer som häckar i norra England eller Skottland. Häckfåglar från södra England och norra Centraleuropa övervintrar i regionen mellan häckningsområdet och Iberiska halvön. Ett mindre antal flyttar till Marocko. Populationer som under vinterhalvåret lever i Tunisien och Libyen har sina häckningsområden vid nordvästra Medelhavet och vid Adriatiska havet.

Strandskator i Nationalpark Niedersächsisches Wattenmeer

En liten del av den isländska populationen övervintrar vid Islands kustlinjer. Den övriga populationen från Island och häckfåglar från Färöarna flyger till Irländska sjön. De häckande fåglarna från Norge, Sverige, Baltikum och Ryssland övervintrar i södra Nordsjön.

De sydligaste vinterkvarteren ligger vid västafrikanska kusten i Ghana, men det är än så länge okänt var dessa fåglar häckar.

Flyttning till vinterkvarteren sker ganska snart efter häckningens slut. Till exempel påbörjar en del av de europeiska häckfåglarna flyttningen redan i mitten av juli, men de flesta flyttar i augusti eller september. Återflytten börjar redan vid slutet av januari och fortsätter fram till april. Vid flytten följer fåglarna kustlinjen och påträffas bara undantagsvis i inlandet.

Strandskatan i Sverige

I Sverige häckar nominatformen H. o. ostralegus längs kusterna från Bohuslän på västkusten till norra Uppland på ostkusten, vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. I modern tid har det blivit allt vanligare att strandskator väljer att häcka på platta hustak, både i kustnära industriområden och längre in i städerna.

Den absoluta merparten av den svenska populationen är flyttfåglar med vinterkvarter i södra Nordsjön och västra Europa, men ett antal individer övervintrar på skär längre ut från kusten på västkusten.

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor (Gruidae) i ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes).

Utseende, fältkännetecken och läte

En adult trana är ungefär 96-119 cm lång och den har ett vingspann på 180-222 cm. Fjäderdräkten är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, hjässan röd, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplöst, krusigt fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Den flyttar i flock och flyger då i V-formation. Tranan har ett högljutt nasalt och skorrande trumpetande.

Utbredning och taxonomi

Tranan häckar i ett område som sträcker sig från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. Nästan alla populationer är flyttfåglar och de övervintrar i några isolerade områden utspridda utefter ekvatorn på Iberiska halvön, i nordvästra Afrika, i ett område i Sudan och Etiopien, Mellanöstern, Pakistan, Indien, Kina och på några platser i Sydostasien.

Den har observerats vid ett fåtal gånger i Nordamerika.

Taxonomi

Data från DNA-undersökningar visar att trana (Grus grus) är nära besläktad med Trumpetartrana (Grus amreicana) men även med munktrana (Grus monachus), svarthalsad trana (Grus nigricollis) såväl som Japansk trana (Grus japonensis).^[1]

Tranan brukade förr delas upp i de två underarterna G. g. grus och G. g. lilfordi (Sharpe 1894). Den senare ansågs vara en mindre och ljusare variant vars utbredningsområde fanns öster om Ural. Denna klassificering anses idag vara inkorrekt eftersom det inte förekommer någon distinkt skillnad mellan dessa populationer.

Här kan också tilläggas att Linné felaktigt kategoriserade tranan som en häger i släktet Ardea.

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar den mer eller mindre sparsamt i hela landet utom i fjällen, dock mer sällan utefter sydkusten och kring Göteborgstrakten. Den anländer i mars-april och flyttar i september-oktober. Tusentals tranor ses varje år vid Hornborgasjön som är en arena för tranornas parningsdans. Flertalet av paren drar sedan vidare norrut till sina häckningsområden.

Häckning och beteende

Vid häckningstid utför tranorna en spektakulär parningsdans på vissa utvalda arenor. Efter detta flyttar merparten norrut till häckningsplatsen som inte sällan ligger i öde trakter. Boet placeras direkt på marken och består av en bale med mossa och kvistar. Honan lägger i vanligaste fall två [[ägg], endast sällsynt ett eller tre, vilka ruvas i 27-31 dygn. Efter att äggen har kläckts tar båda föräldrar hand om ungarna i 65-70 dygn tills de är flygga. Under häckningsperioden är tranan mycket vaksam och lättskrämd. Tranan lägger bara en kull om året.

Tranan ruggar en gång om året. Detta sker direkt efter häckningen och den ruggar då sina vingfjädrar så fort att den blir flygoförmögen. Under denna period uppsöker de därför ett område med gott om föda och skydd mot predatorer. De tranor som inte häckat flyttar först till vinterkvarteren.

Föda

Tranan är allätare. Vegetarisk föda dominerar, särskilt utanför häckningstiden. Under häckningstiden utgörs dock en viktig del av animalisk föda, som maskar, sniglar, insekter, grodor, ormar, ödlor, fisk och gnagare.

Tranor vid hornborgarsjön

Ulf Aipel

Hackspettar (Picidae) är en familj bland fåglarna.

Utseende och anatomi

De har en rak, stark och smal näbb, med nästan cirkelrunt tvärsnitt. Den maskliknande tungan har i spetsen en förhårdning och kan sträckas ut mycket långt med hjälp av tungbenets mycket långa horn, som löper under huden runt om hela hjärnskålen ända till näbbroten. Spottkörtlarna är mycket stora. Klorna är starka och krökta. Yttertån är riktad bakåt och framtårna vid basen något sammanväxta.

Utbredning

Det finns över 380 arter av hackspettar och de finns över stora delar av jorden med undantag av områden som saknar skog. Det häckar dock inga arter i Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea, Madagaskar och inte heller på några av Stilla havets öar.

Beteende och biotopval

Dessa fåglar lever mer eller mindre ensligt i skogar. Deras föda består nästan uteslutande av insekter samt deras larver och puppor, som de vanligen hittar under barken av murkna träd. Några arter äter också frön. Hackspettarna häckar i trädhål och lägger vita, ofläckade ägg.

Underfamiljer

Familjen omfattar tre underfamiljer:

• egentliga hackspettar (Picinae)
• göktytor (Jynginae)
• dvärgspettar (Picumninae)